elinandersdotter.blogg.se

Ja, man kan ju kanske undra varför jag är så öppen med min viktnedgång inför alla.

Svaret är enkelt. Till en viss del så tycker jag att det är kul att inspirera andra. Men till 90% så är det av ett egoistiskt syfte. Jag vill lyckas. Och samma stund som jag skriver ut att jag kämpar inför vänner, familj, folk som inte känner mig så sätter jag en stor press på mig själv.
Jag har aldrig varit en särskillt dålig förlorare i spel, jag har lätt för att rycka på axlarna och säga "japp, du var bättre än mig, grattis". Jag har aldrig varit bra på någon sport eller varit någon toppelev i skolan. Jag är helt enkelt ingen tävlingsmänniska. Men det som där emot är viktigt för mig är att inte ge upp, att inte vara en looser när det gäller sånt som är viktigt. Viktigt för mig är att ha kämparanda och jävlar anamma. Och misslyckas man efter att ha gått ut med att man ska gå ner i vikt, då ger man upp. Man har ingen kämparanda och man är defenetivt en looser.

Då kanske ni förstår hur jag menar med att jag sätter press på mig själv?

 

Som igår, jag kände man så fruktansvärt nere, sugen på choklad, chips. Och sa till Andreas att jag bara måste ha. Jag hade som abstinens.

Men så hade jag bloggen i bakhuvudet. Ska jag få ett "återfall" Då måste jag skriva det här också. Och det vill jag inte vara med om. Så jag stog emot.

Andreas frågade om vi kanske skulle kasta alla chips och de? Jag svarade nej. Nej, ät du dina chips. Jag klarar detta. För sanningen är den att medans ni äter er feta och har det gott nu. Så tänker jag på min hälsa, gör mig smal och kommer ha det gott hela livet. Suck on that!