Min förlossning + bilder
Jag tänkte skriva en liten berättelse om hur det gick till när lilla William kom till världen.
Han var beräknad den 7 januari. Då visste vi ingenting om honom. Vi viste inte ens att han var en han. Men i alla fall. Som beräknat så satte värkarna igång den 7de. Först så tänkte jag bara att nej, gud det här kan INTE vara värkar, inga barn kommer ju liksom på sitt BF datum. Men det blev värre och värre och jag kände att är inte det här värkar, då vill jag inte veta hur riktiga värkar är.
Så, de satte alltså igång klockan 19 den 7/1, vi var på max i slagsta minns jag. Det blev som sagt bara värre och värre. Så vid 01.00 på natten åkte vi in men blev hemskickade då jag inte var tillräckligt öppen. Så där låg jag, hemma i min säng, i något som kändes som en evighet. Jag låg och skrek i sängen och tänkte flera gånger att nej nu skiter jag i detta, dom får plocka ut ungen. Nu.
Tillslut gick det inte längre, jag sa till Andreas att nu åker vi in. Då var klockan 8 ungeför. Och denna gång fick vi stanna kvar då jag var hela 6 cm öppen. Vid det laget var jag så slut att jag bara ville ha bort smärtan och kort där efter fick jag epiduralen. min räddare i nöden.
Efter det hade jag några timmar i lugn och ro då jag åt, laddade krafterna åt pannkakor och hade det faktiskt ganska bra.
Sen kom en ny barnmorska in och sa att nu måste vi nog gå vidare i din förlossning, så hon laddade på med värkstimulerande och satte mig på en pilatesboll. Vid 17 tiden kunde jag börja krysta men då skrek jag bara STOP! jag vill inte, jag vill ha min mamma (?) Hahaha, så vi fick ringa henne och hon och pappa kom. Mamma satt vid min säng hela tiden, och jag kände min så trygg, stark, lugn. (Andreas var såklart också med, men även han var något chockad och höll sig bakom mig och klappade mig på huvudet).
Klockan 17.46 började jag krysta, (egentligen kände jag inga krystvärkar, men fick lite samandragningar och tänkte att det är väl lika bra att trycka på, haha) under krystningsperioden, som varade i 46 minuter, så minna jag några saker, det var andreas hand mot mitt huvud, mammas röst som upprepade hur stark jag var, barnmorskan som ständigt påminde mig om att andas och en praktikant som ville vara snäll och andas med min. Problemet var bara att hon precis varit ute och rökt så effekten blev mest att jag ville spy... ;)
strax innan William kom ut så började barnmorskan bli stressad då hans puls sjönk (han hade en grej fäst på huvudet som skulle mäta plusen eftersom han hade bajsat i sitt vatten). Hon började prata om sugklocka men det behövdes inte.
klockan 18.32 den 8/7-2013 kom min William ut (efter näs5tan 24 timmars värkar) och förändrade mitt liv för all framtid <3
